Meningslösa infall.

Det har sällan funnits, några riktiga tvivel.
Eller frågor kring att vara någon. Det har alltid vara så självklart för mig.
Jag har aldrig känt att jag behöver vara som någon annan.
Jag visste inte det då. Men jag ser nu hur osäkerheten av att vilja vara som någon annan äntligen ledde någonstans...

Saker och ting förändras ju, men det är ju så självklart.
Finns inget man kan göra åt det. Men man kan påverka sin egen person under utvecklingen och hålla sig på ett spår. Jag vet inte om jag har lyckats gjort precis de, men jag vet iaf var jag är påväg.. ibland.

Jag tror att folk egentligen missar så mycket, när dem tänker på annat.
När dem tänker..... på hur dem ser ut, hur dem ska agera för att passa in överallt.
Är inte det jobbigt? Är det inte lättare att låta själen och hjärtat tala åt en istället för att låta en ,klädstil eller ett visst sätt att prata låta sköta situationen? Don't get me wrong.

Jag har alltid lyckats tagit reda på det djupa i livet. "En musikers filosofiska uppväxt?"
Många missar liksom poesin i vardagen, fina saker som sägs och visas. De är tråkigt.

Många går miste om sina drömmar någonstans mellan att dem vaknar upp till att dem tar på sig sin outfit. Just där kliver vi in någon sorts "Jag form".. inte i skriftlig form utan i själslig. Och även om den är själslig, är den ens ärlig? Jag vet inte riktigt, men något ligger de nog i det.
Stå utanför jag formen, kliv åt sidan och se det från ett annat perspektiv. Då kanske vi förstår oss på varann.


Och nu ett ledord innan jag somnar om.

"Även om det bästa du vet bara är en dröm. Så älska det som om de vore ditt sista andetag" / RobinKlemets