....

Börjar faktiskt känna en grym saknad.

Att ständigt vara ett dansande hopp, i tron på att få tillbaka det man saknar.. kan ses som idiotiskt och rent av galet av omgivningen.
Men om det där dansande hoppet inbringar glädje och ro, varför ska man då släppa det?

Ett dansande nervknippe, som går lös på saknad och vilja.
En vilja att ställa saker å ting till rätta.
En vilja att få tillbaka de den saknar.
Finns ingen logik i det, men sen när har kärlek varit logiskt?