Robin

En annorlunda människa, med lite annorlunda värderingar än vad en 15 åring egentligen ska ha. Jag bryr mig på tok för mycket om vissa saker. Och andra saker som ni bryr er om, ger jag blanka fan i. Allt som är inne, att ha koll.
Egentligen borde jag inte skriva blogg, för att alla andra gör det. Men det är så förbannat skönt att skriva av sig. Vare sig det är 2 läsare eller 2.000.000. läsare.
Spelar ingen roll .. Berör jag någon, eller någon känner igen sig någonstans, då är jag nöjd. Då finns det hopp där ute! Ibland känner jag mig lite som Karaktären som spelas av Will Smith i "I am legend". "finns det någon där ute?.

....

Börjar faktiskt känna en grym saknad.

Att ständigt vara ett dansande hopp, i tron på att få tillbaka det man saknar.. kan ses som idiotiskt och rent av galet av omgivningen.
Men om det där dansande hoppet inbringar glädje och ro, varför ska man då släppa det?

Ett dansande nervknippe, som går lös på saknad och vilja.
En vilja att ställa saker å ting till rätta.
En vilja att få tillbaka de den saknar.
Finns ingen logik i det, men sen när har kärlek varit logiskt?

Städning

Idag kom jag hem från skolan och vänta på att mamma skulle komma hem från jobbet, När hon kom hem så körde hon mig till min mormor och jag hämta ett bord som jag ska ha datorn på . Hon kom och hämta mig sen börja jag med att möblera om i hela rummet , Jag damsög och fixa och dona , Nu är jag äntligen klar , Det var bra i rummet nu. Nu ska jag bara ta det lungt sitta vid datorn och prata med vänner och sen blir det att lägga sig :D

Världen blir värre och värre

Jag förstår mig inte på vad som händer varje dag , Det blir bara värre och värre för varje dag som går, Nu för tiden kan man knappt klä sig som man själv vill utan att man blir kallad det ena och det andra, Låt man bestämma själv hur man ser ut eller hur man klär sig , Man har egen smak och stil !!
Från och med nu kommer jag strunta i vad andra tycker och säger , Jag klär mig som jag vill och gör vad jag vill , Mitt liv, Min stil , Mina problem , Låt mig vara den jag vill vara och inget annat !

Meningslösa infall.

Det har sällan funnits, några riktiga tvivel.
Eller frågor kring att vara någon. Det har alltid vara så självklart för mig.
Jag har aldrig känt att jag behöver vara som någon annan.
Jag visste inte det då. Men jag ser nu hur osäkerheten av att vilja vara som någon annan äntligen ledde någonstans...

Saker och ting förändras ju, men det är ju så självklart.
Finns inget man kan göra åt det. Men man kan påverka sin egen person under utvecklingen och hålla sig på ett spår. Jag vet inte om jag har lyckats gjort precis de, men jag vet iaf var jag är påväg.. ibland.

Jag tror att folk egentligen missar så mycket, när dem tänker på annat.
När dem tänker..... på hur dem ser ut, hur dem ska agera för att passa in överallt.
Är inte det jobbigt? Är det inte lättare att låta själen och hjärtat tala åt en istället för att låta en ,klädstil eller ett visst sätt att prata låta sköta situationen? Don't get me wrong.

Jag har alltid lyckats tagit reda på det djupa i livet. "En musikers filosofiska uppväxt?"
Många missar liksom poesin i vardagen, fina saker som sägs och visas. De är tråkigt.

Många går miste om sina drömmar någonstans mellan att dem vaknar upp till att dem tar på sig sin outfit. Just där kliver vi in någon sorts "Jag form".. inte i skriftlig form utan i själslig. Och även om den är själslig, är den ens ärlig? Jag vet inte riktigt, men något ligger de nog i det.
Stå utanför jag formen, kliv åt sidan och se det från ett annat perspektiv. Då kanske vi förstår oss på varann.


Och nu ett ledord innan jag somnar om.

"Även om det bästa du vet bara är en dröm. Så älska det som om de vore ditt sista andetag" / RobinKlemets